Theodora Larsson

Rutinultraljud imorgon!

Nu är lilla bönan inte så liten längre. Snart 19 fullgångna veckor och det är ju faktiskt halvtid (!?!) för denna graviditet. Jag vet att man säger så hela tiden; Men tiden går så galet fort!

 

Illamåendet är numera mer tillfälligt än konstant. Viss mat är värre än annan och det gör mig lite begränsad ibland. Jag gillar ju att äta samma mat och har mina rutiner på det.

Nu har också min gamle ”vän” halsbränna kommit för en mindre önskad comeback. Den plågade mig genom alla mina tidigare graviditeter, och denna gång är inget undantag.

I måndags hade jag verkligen en riktig mental brakedown. Vissa dagar är man inte stark alltså. Jag har ont i ryggen, ont i höften, vaknar 3-4 ggr ibland per natt, kissnödig hela tiden, mår illa när jag äter mat jag annars mår bra av, är konstant trött, får inte dricka celsius (jag dricker inte kaffe och har fått göra koffein-avvänjning i och med graviditeten), jag har kräkts på gymmets golv och papperskorgar så jag knappt inte längre vågar gå dit.

Och innan någon hugger mig i ryggen vill jag understryka att jag är så himla glad och lycklig över att jag får äran att bära ett barn igen. Jag trodde ALDRIG jag skulle kunna det igen. Någon klok skrev på instagram ”Bara för att jag inte älskar att vara gravid som du, så betyder det inte att jag kommer älska mitt barn mindre än dig!” och det är verkligen precis så jag känner!

Jag kan omöjligt njuta av att må såhär, och alla som känner mig vet att jag försöker alltid ha en god inställning och vara positiv i allt ändå. Men vissa dagar, ja, då kan även den bästa falla omkull. Även jag.

Jag märker hur jag börjar undvika platser jag mått dåligt på. Jag vill gärna inte åka till affären. Jag rör mig hellre utomhus än på gymmet. Ska gå till ett annat gym idag där jag inte varit på länge, en plats jag bara mått bra på. Känna den energin lite, i hopp om att det smittar av sig.

 

Men imorgon väntas vårt RUL (rutinultraljud v. 18-20) och jag har verkligen varit så nojig! Tänk om bebisen inte mår bra? Jag känner den inte alls, tänk om något är fel? Tänk så man oroar sig, och det blir ju aldrig bättre heller! I resten av livet ska man oroa sig för sina barn och man börjar redan innan de inte ens är födda!

 

Med alla barnen har jag kollat vad bebisen haft för kön. Jag har aldrig brytt mig egentligen, men jag har varit nyfiken helt enkelt.

Men denna gång var jag så osäker. Barnen vill veta, alla utom Cornelia som vill ha en överraskning.

Jag tror dock jag inte kan hålla mig. Hade jag kunnat få veta om bebisen har Antons ögon, min näsa eller lik sina syskon så hade jag velat veta det med.

Imorgon vet vi ❤️

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Tessan

    Åååå så spännande ❤️ Med vårat första barn va vi överens om att kolla, en pojke blev de. Andra barnen ville vi oxå veta, men gick inte att se. Fick dock göra ett extra ultraljud i vecka 32 för jag gick inte upp i vikt, då sa jag att jag vill inte veta, maken ville. Barnmorskan sa då att då säger jag inte men jag kan se nu vad de är och då blev haft nyfiken och vi fick veta ännu en pojke. Men sista barnet va jag tvärsäker på en tjej och kunde satsa allt jag hade och ville INTE veta könet, när barnmorskan fråga om vi ville veta så sa vi i kör JANEJ och hon sa då säger jag inget och ett flin. Då kände jag de är en tjej eftersom hon visste vi har 2 pojkar, så efter nån minut sa jag: ja men vi vill veta och hon sa de är en TJEJ, men hon va samtidigt så osäker och hade aldrig varit så osäker någongång. Så va ändå bara och vänta 20 veckor och se om hon hade rätt, vi köpte en rosa body och vid det planerade snittet fråga alla vet ni kön. Så när bebis kom ut va de en TJEJ. Lyckan och glädjen går ej beskriva, hade såklart varit glad över en pojke till men va så roligt och få en tjej efter 2 pojkar. Ett speciellt band ❤️ Stort lycka till fina fina ni, ni är så underbart fina tillsammans.

stats