Nu är skolan och aktiviteter igång igen efter jullovet. Gympapåsar ska packas, det ska hämtas och lämnad, klassdagar ska planeras in och även föräldramöten & utvecklingssamtal.
Att samtidigt ha en nyfödd bebis och amma hela nätterna är verkligen en utmaning. Och igår gick Anton tillbaka till jobbet efter att ha varit pappaledig sedan Albus föddes och han har också startat sina studier. Nu ska han läsa 1 dag i veckan på en tvååring utbildning inom ledarskap & arbetsledning.
Jag skulle vilja säga mitt i allt detta att fyrabarnslivet nu har börjat på riktigt. Såklart också lagom till Albus har fått för sig att äta dubbelt så ofta om natten. Härligt när livet utmanar känner jag. Sova kan man göra när man är död sa någon? ??
Oavsett om vissa dagar känns svåra att få ihop, så måste jag säga att allt går bättre än vad jag någonsin förväntat mig.
De stora barnen är så himla hjälpsamma och har blivit så himla harmoniska sedan Albus kom. Både mot varandra och hemma, de ger mig oftast mer energi än vad dem tar. Jag hade ändå förväntat mig någon form av syskon-motstånd. Att de skulle testa mig, ifrågasätta eller något. Men ännu; ingenting. De blir snarare mer upprörda om jag lämnar Albus själv i sängen, babysittern eller liknande. De vill bara ha honom hos sig hela tiden och det enda de bråkar om är vem som ska få hålla först efter skolan.
Anton kom hem efter första dagen på jobbet igår och var måttligt trött. Albus gav honom ett brett leende när han kom (så himla fint att han börjat le!) och belönade oss med en ganska rofylld natt.
Någon frågade om min och Antons dynamik just nu, med tanke på att jag har barn sedan innan, annan erfarenhet osv, Medans han gör detta för första gången.
Jag trodde även det skulle bli en större utmaning än vad det varit, vi är ett bra team och kompletterar varandra i det mesta. Jag må ha haft bebisar innan, men jag har aldrig haft en Albus. Det är lika nytt för honom som för mig.
Jag försöker att ta ett steg tillbaka och vill inte vara den som ”vet bäst” för det gör ingen. Jag tycker det är en fantastisk tillgång att leva ihop med en engagerad förälder och kunna bolla saker och ta beslut ihop.
Jag hade självklart kunnat tagit rollen som fyrabarnsmamman som vet allt, men jag tror inte det hade tillfört något mer än att vår relation hade blivit knakig och hans utrymme i sitt eget föräldraskap hade blivit trångt. Inget jag önskar.
Men såklart så kan Anton fråga mig kring saker och jag kan berätta om mina tidigare erfarenheter. Men jag passar mig för att predika. Galet oattraktivt.
Nu ropar barnet på mat.. plikten kallar!
Senaste kommentarer