Theodora Larsson

Hej mitt barn.

Hur mår du där inne? Har du det trångt?

Du sparkar och rullar och vänder och vrider dig därinne. Det får mig att undra om du har det svårt att hitta en skön position och ibland gör det jätteont! Men konstigt nog så tycker jag mest det är så himla lugnande att känna dig röra dig, det betyder att du lever, växer och tränar dig stark. Jag och pappa vill att du ska vara stark den dagen du ska komma till oss första gången, för det behövs.

Vi vet vad du ska heta nu, men ännu får ingen veta. Det är som vår egen hemlis. Det är nämligen så att fort man berättar det för någon så bjuder man in till åsikter om vårt val, och det vill vi inte höra. För nu känns det så himla rätt. Vi vill inte höra om kompisens mormor som hade en granne som kände någon som hette sådär och hen var jättedum.

Vi vet att det är ett ovanligt namn och vi vet att flera kanske kommer tycka att det känns annorlunda. Men sanningen är, att du inte är en vanlig bebis och därför vore det jättekonstigt att ge dig ett annat namn än just det här. Det är ett gammalt romerskt namn som bara 17 äger som tilltalsnamn i Sverige.

Det är din pappa som bestämt alla dina namn, och alla ska få veta när du kommer. Vi längtar.

Din pappa viskar ditt namn mot magen på kvällarna. Då kan du buffa till och en gång sparkade du honom nästan på näsan.

Dina syskon övar att köra din vagn och testar dina kläder på dockan hemma för att lära sig hjälpa till. Cornelia visar ofta hur hon ska bära dig och hur man ska tänka med ditt huvud och din sköra nacke.

Jag undrar om du längtar efter oss så mycket som vi längtar efter dig?

Jag börjar vänja mig vid tanken att ha dig här, men tanken är ändå för stor för att förstå. Hela du känns som ett magiskt trolleri och jag kan fortfarande inte greppa att jag fått detta stora förtroende att få bära dig, känna dig växa och ge dig livet. Jag lovar att göra mitt bästa för att behålla ditt förtroende.

Snart ses vi. Det är nära nu.

/Din mamma