Theodora Larsson

Det läggs nog en förbannelse över den som säger att man börjar bli frisk. Då blir en sjuk igen.

Jag fick feber igen, ont överallt, förvärkar bortom denna värld och ingen sömn. Ont, ont och ont. Jag grät och allt kändes fruktansvärt. Jag vill VERKLIGEN inte vill starta en förlossning i detta skick. Inte med feber. Inte med sömnbrist och inte med infektion i kroppen.

Jag ringde vårdcentralen och de tog emot mig direkt för att ta prover på mig. Anton fick åka från jobbet och komma med mitt körkort som han hade då han hämtat paket i mitt namn.

Jag fick ta alla möjliga prover. Läkaren frågade om jag har haft ont i ryggen/njurarna och jag kunde inte låta bli att skratta lite. När man är gravid i vecka 38 så har man ju ofta ont lite överallt mest hela tiden och det är svårt att veta vad som är vad. När provsvaren kom så kallade han in mig i rummet igen och sa;

”-Theodora, proverna har kommit och de ser inte så bra ut. Vi ringer just nu till sjukhuset för att de ska ta emot dig så fort de bara kan. Sätt dig och vänta så tar vi in dig när vi fått svar. ”

Alltså, PANIKEN man känner när man hör de orden. Sedan uppmanades jag att åka till förlossningen för att kontrollera bebis och se om h*n var påverkad av mig. CRP visade 56 och sedan 59.

Jag ringde Anton igen och bad honom följa med mig upp till sjukhuset så han åkte hem och bytte om medans jag körde mig själv till förlossningen (konstig grej att köra sig själv dit ??).

De satte en CTG på mig och tog ännu mer prover. Anton kom och sedan var det bara att vänta.

Hade bebis varit påverkad av mig så hade man behövt ta beslut kring det, men h•n mådde jättebra i magen.

Jag hade heller inga påverkade njurar så man konstaterade att det var urinvägsinfektion och att jag behövde antibiotika som, tack och lov, inte behövde tas i annan form än tabletter. Jag har tidigare haft tre njurbäckeninflammationer och då skrivs man in med antibiotika i dropp. Det slapp jag ??

Så vi kunde glatt åka hem med medicin och fokus är nu bara att bli frisk.