Och så kom augusti. Var det inte maj nyss?
Min tidsuppfattning har blivit så skev. Jag sa till Anton här om dagen att det är som om hela min vakna tid handlar om att vara gravid, och det är verkligen precis så som det känns.
Jag vaknar på morgonen och tänker att jag borde äta något så morgon-illamåendet lägger sig, sen anpassar jag mina måltider för att inte få halsbränna. Sen får jag inte glömma mediciner mot illamåendet, halsbrännan, tröttheten och kryp i benen.
Sedan fortsätter dagen och hela min tankeverksamhet upptas av att inte befinna mig på platser för långt ifrån en toalett, eller att inte stå och gå för mycket så foglossningen ”väcks till liv” eller att inte sitta för mycket för då får jag ont någon annan stans. Heller inte vila/somna, för då kan jag inte sova inatt.
Visst är det konstigt att man gör detta 4 gånger?! Eller ännu fler? Och det enda jag kommer minnas är att det var så mysigt att vara gravid. För det är det ju såklart, också. Och tacksamheten (trots alla krämpor) är konstant.
Jag är så galet stolt över att jag får göra detta en fjärde gång i mitt liv. Med Anton. Min Anton.
På fredag går vi in i vecka 23 (22 fullgångna veckor) och vi ska fira med att införskaffa vår lilla bebis första saker. Vi har planerat in heldag i Stockholm för bebis-shopping och lunch på stan. Det känns speciellt och kul! Vi ska till Bonti (babybutik/barnvagnsbutik) som jag hört så mycket fint om i alla år, och det ska bli extra kul att åka till dem!
Nu är det ju två veckor sedan vi fick se vår lilla skatt på ultraljudet och vi kunde ju klart och tydligt se vad det är för filur som vi väntar på, men vi tog beslutet att inte berätta om det offentligt.
Dels så anser vi inte att det är en big deal att göra uppståndelse kring om det är en pojk/flicka, men sedan vill heller inte barnen (främst Cornelia) veta, så vi valde att hålla det för oss själva.
Men med hemligheter följer spekulationer. Jag har fått höra att jag har en ”flickmage”, medans någon annan påpekade en skallben-teori på ultraljudsbilden som visade en pojk. En kommenterade också här om dagen och tyckte att så stor som jag är så borde jag nog ändå kräva en extra koll så det inte är två.
Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv när jag redan vet.
Jag kände det redan från början.
Senaste kommentarer