Theodora Larsson

Trots antibiotika mår jag bara sämre.

Sämre. Och ännu sämre.

Jag har ont i varje liten ven av min kropp, och att ha en fullt stor bebis som sparkar på infekterade urinvägar inifrån kroppen är en smärta som jag inte ens önskar min värsta fiende. Inte ens den där elaka tjejen från trean som alltid retade alla och som bad en kille kissa i mina skor. Inte ens någon av dem önskar jag detta öde faktiskt.

Och just när jag tänkte att det inte kunde bli värre, så var det precis just det som hände.

Jag har tidigare drabbats av njurbäckeninflammationer som vägrat släppa taget om mig och antibiotika som inte fungerat. De gångerna låg jag inlagd i veckor och var stundtals så sjuk att jag inte minns något av det (Det var efter det som jag ändrade min kosthållning och började träna).

Såklart är man ju orolig att det ska hända igen, och så ringde läkaren från Förlossningen igår.

Mina odlingsprover visade att jag har en GBS-bakterie (en sort av streptokocker) som orsakat min urinvägsinfektion. GBS kan även smitta barnet och barnet kan bli mycket sjuk. När nyfödda barn får allvarliga infektioner så beror dem ofta på GBS. Risken minskas om kvinnan får antibiotika intravenöst under hela förlossningen, så därför gjorde dem mig medveten om att det skulle ske.

Om jag får feber, eller om jag inte känner mig bättre på 24 h så lägger de in mig med dropp och antibiotika intravenöst. Idag är det min födelsedag.

Jag fick nu en ny antibiotika-kur som jag ska ta 3 ggr/dag i två veckor. Men om denna sort biter på mig vet vi inte än.

Jag googlar (varför googlar man?! Man ska inte googla! Att jag ALDRIG lär mig detta?! ??‍♀️) Jag läser;

”Om du är drabbad av sjukdomen är risken ungefär 1 på 200 att ditt barn utvecklar en infektion. Barnet behandlas då med antibiotika och de flesta tillfrisknar. Men bakterien kan leda till livshotande tillstånd för barnet som blodförgiftning, lugninflammation och hjärnhinneinflammation. Risker finns för cp-skada, syn- och hörselskador och utvecklingsstörning. Tyvärr överlever inte alla GBS-smittade barn trots behandling, utan ca 5-10% avlider. Vissa barn kan, även om det är ganska ovanligt, utveckla infektion redan i livmodern och kan orsaka att barnet blir dödfött.
De flesta av de GBS-infekterade barnen är sjuka redan vid födelsen eller insjuknar under den första levnadsveckan, men insjuknandet kan även ske senare. Ju äldre barnet är då det insjuknar desto större är chanserna för att det överlever.”

Inte lätt att känna lugn efter dessa rader. Fast jag känner mig mest likgiltig. Som om allt svämmat över och jag har svårt att ens känna något. Jag har liksom fallit in i ett grått moln där jag bara överlämnat mig till vårdens armar och känner mig mer som en patient än en människa. Min förlossning är inte längre min, utan den tillhör vården och de rutiner som finns för den som är sjuk.

Jag ville så gärna ha en förlossning utan slangar, utan sjukhuskläder och bokstavligt talat äga den där stunden tillsammans med Anton. Jag fann sådan enorm styrka i den känslan. Jag vill inte kategorisera mig som någon som förespråkar att man SKA ”föda naturligt” (hatar uttrycket! Vad kan vara mer naturligt än att föda barn oavsett hur det går till?)

Vi alla är så olika, och jag har verkligen enorma obehagskänslor för sjukhusmiljöer, verktyg och läkare. Där jag blir ”patienten” och är bara en vanlig arbetsdag för dem som jobbar där och ingår då mer i rutiner och program. Mig och mitt suddas ut och det är inte längre relevant, här är det inte längre jag som styr. Nu styr rutinerna och personalen ska utföra sina arbetsuppgifter.

Detta är något som många upplever som tryggt att andra har koll och man mår bra i det. Jag tycker det är så himla fint och hade verkligen föredragit den känslan.

Men jag är inte en av dem.

Jag skäms nästan för att erkänna att jag hatar det. Jag har enorm respekt för dem som jobbar i vården och behöver ingen predikan om hur tacksam jag bör vara, för det är jag redan. Vi har en fantastisk vård i Sverige. Men jag får obehagskänslor i hela mig och vill fly min kropp.

Mig personligen hade jag hellre fött barn hemma med Anton & en doula, till peppande popmusik och där ingen står redo att sticka nålar i mig. Men idén skrotas för att inte verka knäpp i huvudet.

Oavsett vilket så är allt nu ändå förändrat. Nu är jag sjuk. Patienten jag inte vill vara har jag redan blivit och vårt barn riskerar nu också att bli sjuk.

Jag är rädd, ledsen och handfallen. Samtidigt tacksam att jag ens står upp och tacksam till min familj. Tacksam att livet utmanar mig och som gör mig starkare. Inom en snar framtid är detta bara ett minne, en lärdom och en erfarenhet av något svårt. I våra minnen suddas de stora känslorna ut och det som känns idag kommer inte att kännas mer.

Vi kommer överleva.