Idag för sju år sedan föddes mitt tredje barn, min Jasper.
Jag blir alltid så rörd på barnens födelsedagar. Varje gång. Varje år. Någon som känner igen sig i det kanske?
Han föddes efter 40 korta minuter på Borås förlossningsavdelning mitt i natten,
Med mig hade jag min fina vän som förlossningsstöd, i en tid då jag egentligen just hade vant mig vid att vara ensamstående. Men just där och då behövde jag inte vara ensam.
Han var alldeles liten och alldeles perfekt. Hans små fingrar rev mig på bröstkorgen och hans hår kittlades mot min näsa. Precis som sina systrar tittade han på mig och det var som att hela världen stannade precis just där. Allt annat försvann och jag minns inte mycket alls.
Men jag minns att när är han låg där på mig så fällde jag en liten tår inombords över att jag aldrig skulle uppleva ett sådant ögonblick någonsin igen, samtidigt som jag andades in varje liten millisekund av det precis där och då.
Idag fyllde min Jasper 7 år och i min mage ligger nu barnet som senare i år kommer göra honom till storebror. Ibland känns den tanken lika ofattbar som att han faktiskt numera kan klockan.
Livet är rätt vackert ändå och så bra allt blev, tänker jag, och fäller en tår till.
Åh ?❤️