Theodora Larsson

Egentligen börjar historien för 1,5 månad sedan.

Min syster och hennes man kom till vårdcentralen med sin femåring då han inte mådde så bra och det konstaterades att han hade fått diabetes.

Detta skakade såklart hela familjen och en stor omställning väntades för dem. Samtidigt som de nu skulle lära sig allt om blodsocker, insulin och kolhydrater för sin sjuka femåring, så ska dem också ta hand om en pigg treåring med ett tredje barn påväg.

Med alla nya rutiner så insåg min syster snabbt att hon och hennes man inte kommer kunna lämna barnen till barnvakt inför den kommande förlossningen. Det skulle bli alldeles för riskfyllt för deras sjuka son.

Min syster ringde och sa att hon kommer få åka in själv när det är dags. Jag var då i vecka 36 och kunde själv föda barn när som helst. Jag sa att jag självklart kommer med henne, om jag inte själv låg inlagd.

Allt var så ovisst och vi tog bara en dag i taget. Min syster är min närmsta människa och jag dör inombords av tanken att hon inte mår bra. Så många tårar vi fällde under november har jag sällan gjort i mitt liv. Tårar för barn som blir sjuka, tårar för att diabetes finns, tårar av oro och tårar av hjälplöshet.

Albus föddes den 11 december. Jag skrev till min syster och skojade att hon borde försöka ”sätta igång sig” och joina upp till förlossningen så kunde vi delat rum.

Så fort vi hade kommit hem och jag visste att jag mådde bra, att Albus mådde bra, så skrev jag till min syster;

Jag vill verkligen inte vara påträngande på dig (jag hatade dem som var det på mig), och om du genuint känner att du VILL och känner styrka i att vara själv på förlossningen så förstår jag dig och stöttar dig till 100%.
Men om du känner att du vill att jag kommer, så kommer jag. Oavsett tid, när eller hur.
Och även om du tar en taxi in med tanken att du vill vara själv, men sedan ångrar dig där, så kommer jag på sekunden om du ber mig.
Albus klarar sig med Anton och jag ska pumpa och lägga i frysen oavsett.
Jag vill inte att du någonsin ska känna dig ensam ❤️

Sedan bestämde vi att jag skulle följa med när det var dags.

Dagarna efteråt var som att leva gravid igen och vänta på att ens bebis skulle komma igen. Jag har ärligt talat varit så galet nervös inför detta! Hur är man ett bra stöd?? Jag vet ju hur man föder barn, men att vara den som står bredvid??? Tänk om hon kastar ut mig för att jag är för jobbig?? Tänk om något händer henne?

Dagarna gick och hon nådde sin BF-dag, 19 december, men inga tecken på bebis. Jag sov med ljud på mobilen varje natt och fyllde successivt frysen med mat till Albus.

Men så kom det. Samtalet. 23 december 23:07 och varade i 13 sekunder.

23:36 checkade vi in på förlossningen och 02:43 den 24 december föddes en liten kille som vägde 4200 gram och var 52 cm lång.

-Vilken julafton!

Det var verkligen speciellt att gå in på förlossningsavdelningen igen, bara 13 dagar efter min egen förlossning.

När vi är gamla ska jag prata med min syster på vårt ålderdomshem om julaftonsnatten som vi firade på förlossningen. Jag ska säga hur häftigt det var, och hur imponerad jag var av henne och hennes otroliga styrka. Hur magisk hennes pojk var. Hur pigg jag var trots att jag inte hade sovit och hur fin hennes man var när vi ringde videosamtal till honom och han fick se sitt lilla barn för första gången.