Vi bor fortfarande tillfälligt i centrum. 8 dagar kvar nu tills vårt hem beräknas klart och jag har aldrig känt sådan hemlängtan som jag gör just nu.
Stan är jättefin och det är en charm med att ha nära till citylivet, men med barn och skolan, vännerna och aktiviteterna 3,5 km bort och olika tider på alla gör allt bara flängigt.
Nu har första skolveckan gått och på 7 dagar har jag lyckats förstöra en bil, fått en inflammation i foten och fastna i en hiss med mina tre barn.
Varje dag har jag dessutom kört tre-fyra vändor tur/retur mellan skolan, lägenheten, fritidsgården, kompisar & aktiviteter.
Jag inser ju hur bortskämd man är som bor 100 m från skolan i vanliga fall och aldrig behöver bilen. När barnen själva kan gå och sköta logistiken och gå till sina vänner själva. När vi kommer hem igen skall jag bada i daglig tacksamhet.
Förra veckan rann verkligen allt bara över. Jag hade kört och flängt hela dagarna med kass sömn i bagaget, missnöjda barn, foglossning och jag låg efter med jobb.
Alla dagens måsten var nästan över, jag skulle bara in genom porten och hem. Då känner jag hur jag skrapar i hela bilens sida i den smala carporten. Vår fina bil.
Som att det inte var nog så fastnade vi i hissen i måndags. Jaspers väska fastnade mellan hissdörren och golvet och stannade hela hissen. Barnen fick panik i den ca 1×1 m lilla hissen och jag fick dra sönder Jaspers nya skolväska så den lossnade och hissen kunde åka upp igen. Han var så himla ledsen!
Jag tar just nu många extra andetag för att kunna le åt allt. Bilen går på försäkringen och väskan går att köpa ny. Vi mår bra och alla är friska förutom mina gravid-besvär.
Om 8 dagar är vi hemma igen ??
Senaste kommentarer